Åter på svensk mark

Så är vi på hemmaplan igen. Hemresan tog knappt ett dygn och blev betydligt lugnare än ditresan. Ingen dimma denna gång. Förutom ett ärevarv och några rejäla gupp på inrikesterminalen i Mumbai gick allt som det skulle. På Mumbais flygplats kastades vi också känslomässigt tillbaka till de kontraster vi upplevde under första veckan i landet. För inne på flygplatsområdet, på väg till den helt magnifika utrikesterminalen, fanns slummen. En kåkstad där många tak enbart bestod av plast. Enorm lyx och enorm fattigdom, sida vid sida. Det fick oss att tänka på det Ruth Ström sa på infoträffen i Växjö i september, att Indien är fullt av extrema motsatser. Det är rikt OCH fattigt, vackert OCH fult, rent OCH smutsigt – och motsatserna existerar sida vid sida.

Det känns i hela kroppen att man är hemma. Dels känns kylan. Remsandaler i ett grått, nollgradigt november är inte ett passande fotdon. Och dels känns lugnet. Inget tutande och inget trafikkaos värt namnet. Nu släpper anspänningen. Resan har varit helt fantastisk, men nu känns det skönt att andas ut, lugna ner sig och vila ut innan vi imorgon återgår till vardag och jobb. Kära Vasakollegor – vi ser fram mot att träffa er!

Och till alla våra nya vänner som varit med på resan, ni är alla fantastiska. Med risk för att slita ut ordet fantastiska är det just det ordet vi vill använda. Dan, Gunilla, Hans, Hilding, Åsa, Kerstin, Jan-Åke, Asta, Bengt, Niklas, Marietta, Maggan, Kerstin, Mikael, Johanna, Magnus och våra flygkumpaner Birgitta och Anders – vi hoppas att våra vägar möts igen någon gång, någonstans. Tills dess, ta hand om er!

Att njuta på beställning

Och så kom den till sist. Den sista dagen på stranden. Det oreflekterade njutandet har förbytts i aktiv perception. Värmen, vågbruset, saltstänket – allt vill man spara och bevara inom sig för att kunna plocka fram längre fram i vinter. Att ligga och guppa på vågorna eller göra långa promenader längs strandkanten kommer det att dröja länge tills vi kan göra igen. Vissa säger att det inte går att njuta på beställning, men det går visst. Framför allt om man dricker en kall bananlassi samtidigt som man läser en bra bok i solen.

Fotosessions och elefantshopping

Idag pausade vi från strandhänget på eftermiddagen och tog en taxi till Old Goa och Panaji. Omväxling förnöjer sägs det ju och nu kände vi oss åter redo för turistande och souvenirshopping.

Första stoppet blev Old Goa, portugisernas gamla huvudstad i regionen. Två stora kyrkor hann vi besöka. Däremellan blev vi fotograferade. Klick, klick, klick. Tydligen är svettiga bleka svenskor hett villebråd för fotograferande indier. Först ska man fotas med hela familjen/släkten och sedan med var och en för sig. Nu var det paybacktime för alla foton på indier som vi har tagit under semestern. “Smile – things could be worse”.

Sedan tog vår chaufför oss till Panaji, Goas nuvarande huvudstad. Där släppte han av oss på shoppinggatan. Två timmars fri lek resulterade i en mängd inköp. Vykort, sjalar, smycken, kläder och en och annan elefant fick trängas med oss i taxin på vägen tillbaka till vår lägenhet.

Den mätta dagen

“Den mätta dagen är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst”.

De första stroferna ur en dikt av Karin Boye (eller för den som vill; ur VM-krönikan från fotbolls-VM 1994 🙂 ) Kvinnan hade en poäng, men en mätt dag kan vara alldeles utmärkt ändå. Särskilt när man kan äta sig mer än mätt för en mindre summa pengar än vad Västtrafiks enkelresor kostar på hemmaplan. Här kan vi unna oss både det ena och det andra i matväg och vi gottar oss verkligen. Idag har vi i det avseendet haft en mätt dag, helt enkelt.

Men mättnaden väcker även tankar och minnen från veckan som varit. Tiggarna, järnvägsbarnen och människorna i slummen. För de har inte råd med denna lyx. Lyxen att kunna äta sig mätt och mer därtill. Lyxen att ligga på en strand och bekymmerslöst betrakta horisonten eller insidan på ögonlocken. Och lyxen att resa över halva jordklotet för att njuta av detta. De har kanske inte ens råd att åka spårvagn.

Jag är tacksam över att jag har det bra och mår bra. Att jag får äta mig mätt och att jag på denna resa fått se och känna hur annorlunda och orättvist livet kan vara för oss människor. Däremot är jag inte nöjd över eller mätt på orättvisan vi sett i Indien. Jag tror att det finns saker jag och andra kan göra och stödja för att världen ska bli en drägligare plats för alla att leva i.

Och om ni undrar hur vi annars haft det idag är svaret enkelt: inget nytt under solen.

Strandläge

Idag har vi semester. På riktigt. Inga planerade aktiviteter, ingen stress. Vi befinner oss i Goa, en region som i våra guideböcker beskrivs som en lightversionen av Indien. Efter en veckas hardcoreturistande undrar vi om vi nu ens befinner oss i samma land längre. Borta är avgaserna, dofterna, den höga ljudnivån och folksamlingarna. Istället ligger vi i skuggan på våra solsängar och läser böcker och spejar ut mot Indiska Oceanen. Att helt fritt kunna promenera längs strandkanten utan att behöva trängas med massa folk känns lyxigt. Nu finns det tid för avkoppling och reflektion. Och sömn.

Med alla sinnen på högvarv

Färger. Överallt i detta land ser vi färger. Människorna, maten, husen. T o m skräpet bildar färgglada installationer där de ligger ihopsopade i högar längs gatorna. Färgerna har liksom utgjort en röd tråd genom de upplevelser vi gjort. De har funnits på hotellen och i välmåendet, men också i slummen och misären. I allt vi sett har vi sett färg.

Ögonen har med andra ord fått jobba intensivt under resan. Vi har sett så mycket. Men det vore fel att beskriva upplevelserna i det här landet enbart genom våra synintryck. Hörseln, smaken, känseln och luktsinnet går också på högvarv. Vår sista kväll i Varanasi var ett exempel på detta.

Först ville vår guide visa oss en kvällsceremoni vid Ganges. Den sista biten färdades vi på rikshor genom stadens myller. Tutor, ringklockor, röster och visselpipor skapade tillsammans ett konstant ljudtäcke. Denna symfoni av oljud kändes efter en vecka i landet helt naturlig och stängde man för en stund av synintrycken och blundade när man satt i där rikshan kunde ljudet nästan ha en lugnande effekt. Men bara nästan.

Väl framme vid floden och på vägen ner genom folkmassan till den båt vi skulle sitta i var det andra ljud som tog över. Under hela ceremonin, där hinduerna tackade och sa godnatt till den heliga floden, upprepades samma sångstrofer och det ringdes konstant i klockor. Rökelsedoften var också påtaglig. Den blandades med alla andra svårdefinierade dofter vid flodkanten. Människor, djur, mat, avgaser – allt i Indien luktar. Mer eller mindre gott.

I och av Indien blir man också berörd. Både bildigt genom alla känslor som vistelsen i landet väckt, men också bokstavligt. När ceremonin var över och vi skulle ta oss tillbaka till våra rikshor berördes vi av händer. Händer som tillhörde fattiga människor, barn och vuxna, som bad om pengar till mat och genom beröring ville fånga vår uppmärksamhet. Beröring är starkt, beröring glömmer man inte så lätt. Indien glömmer man inte så lätt.

Kvällen avslutades på hotellet med en stor indisk buffé. Vilka färger, vilka smaker! Vi åt indisk mat för sjätte dagen i rad och maten är helt fantastisk. Grytorna, riset, kycklingen och brödet. Njutningen ligger i kombinationen av smak och färg, i samspelet. Och så är det även med Indien. Det luktar, känns, hörs, smakar och syns – allt på en och samma gång.

Ytterligare en färgexplosion

På vägen till vårt lunchställe stannade vi till på en silkesfabrik där vi fick se hur produktionen gick. En ny kaskad av färger mötte oss men också en fascination över den allra äldsta tekniken där en person med hjälp av knutar memorerade hur han skulle dra i trådarna för att skapa rätt mönster. Vilket hantverk! Det fanns överkast, bonader, sjalar, kuddfodral, saris mm.

Och en del shopping blev det naturligtvis också. Men vad vi köpte kan vi inte avslöja. Det kanske dyker upp i en julklapp…

Besök i Sarnath

Efter morgonen på Ganges och en kortare sightseeing genom universitetsområdet (Varanasi kallas enligt vår guide för “The City of learning and burning”) fick vi äntligen äta frukost och vila en stund på hotellet. Därefter åkte vi till Sarnath, platsen där Buddha höll sin första predikan. Fokus på religion idag alltså, och det var förstås inget som Kristina var ledsen över 😉

Morgontur på Gangesfloden

Många människor. Många många människor. Uppställda på trapporna som ledde ner till floden. Några badade och andra tände rökelse. Det smälldes smällare, spelades instrument och ju närmre soluppgången vi kom desto högre steg sorlet bland dessa tiotusentals människor. Från vår båt utgjorde de ett fyrverkeri av färger, ett mäktigt konstverk. Dofterna vi kände var svåra att beskriva. På två ställen brann eldar där de dödas kroppar kremerades innan deras aska skulle strös ut över floden.

Samtidigt som upplevelsen var spännande kändes det konstigt att sitta där i båten. Det var den sista dagen på en stor festival och fler hinduer än vanligt hade gått upp före soluppgången för att få vara med om denna för dem heliga stund. Och där satt vi (och många andra turister) mittemellan dem och det som de hade kommit för att beskåda. En märklig känsla.

Från regn i Lucknow till heligt vatten i Varanasi

Trafikkaos före tågresor har varit vår melodi so far på den här resan. Efter ett sista möte på OM-basen packade vi in oss i bilarna och kryssade och tutade oss fram mellan rikshor, kossor, tuktuks, tatas, bilar, bussar, lastbilar och cyklar. Om det inte har framkommit tidigare så säger vi det nu: våra chaufförer de här dagarna är sjukt skickliga. Trots allt kaos runtomkring har det känts helt tryggt inne i bilen.

Väl framme vid stationen skulle det förhandlas med bärarna om priset för våra väskor. Någon i sällskapet liknade oss vid en cirkus. Runt omkring oss slöt människor upp och ville titta, fota och bli fotograferade tillsammans med oss. Det har hänt några gånger tidigare under resan men det känns lika udda varje gång.

På perongen fanns det visserligen inga kossor, men i väntan på tåget som skulle ta oss till Varanasi såg vi både råttor och apor. När tåget väl kom fortsatte cirkusen. Först skulle massa människor kliva av sedan skulle vi och våra väskor på, vilket visade sig bli en logistikövning och sittplatser fick offras till bagage. När allt och alla till slut var på sin (eller på någon annans) plats delade vår reiseleiter Dan och hans fru Birgitta ut picknicken till oss. Nu var föreställningen slut och vi kunde i lugn och ro äta våra ägg och våra mackor. Mörkret hade lagt sig och genom fönstret såg vi hur regnet droppade i vattenpölarna. Nu var vi på väg mot Varanasi och Ganges.

Idag, såsom alla tidigare dagar under resan, har det varit tydligt för oss vilka fantastiska människor som vårt resesällskap utgörs av. Godmodiga, generösa, omtänksamma, lugna, roliga, konstruktiva, uppriktigt intresserade och alltid välkomnande mot oss från Götet. Finfina människor helt enkelt.